Sammmandrag 24.06.2003

Ungdomsarbetsnätverket

Då den ekonomiska recessionen satte in i början av 1990-talet tog det fyra år för Finland att från full sysselsättning hamna i massarbetslöshet. Samtidigt förändrades arbetslöshetens karaktär från att tidigare ha varit ett problem närmast för landsbygden och vissa delar av landet i övrigt till att även på ett drastiskt sätt beröra Helsingfors. Denna utveckling innebar samtidigt en utmaning för arbetskraftservicen och för socialtjänstens personalresurser. Under recessionen växte andelen arbetslösa bland de unga kraftigt. Då utbudet på arbetskraft är större än efterfrågan riskerar de som saknar arbetserfarenhet eller yrkesutbildning, vilket unga ofta gör, att hamna vid sidan om arbetsmarknaden. I Helsingfors med omnejd förvärrades de ungas situation ytterligare av att det här inte fanns samma beredskap för sysselsättande åtgärder som i de övriga delarna av landet. Därför kom ungdomsarbetslösheten att förbli hög i Helsingfors.

Mot slutet av 1990-talet, då ungdomsarbetslösheten hade börjat avta, minskade även den debatt som förts under recessionen. Sedan dess har läget varit ganska oförändrat. Vissa tecken på en svag ökning av ungdomsarbetslösheten har dock kunnat skönjas allt sedan slutet av år 2002.

Trots att antalet arbetslösa unga har varit lågt hänger ungdomsarbetslösheten som fenomen ihop med många intressanta frågeställningar. I de tre artiklar som ingår i denna publikation dryftas ungdomsarbetslösheten både på ett teoretiskt och hermeneutiskt plan. I publikationen behandlas recessionen och tiden efter den, men samtidigt lyfts sådana principiella frågeställningar fram som är viktiga att reflektera över oavsett graden av ungdomsarbetslöshet. För att planera arbetskraftspolitiska åtgärder och hitta lyckade lösningar behövs till exempel omfattande information om hur de unga själva upplevt de åtgärder som hittills vidtagits.

I publikationens första artikel granskar Lasse Siurala ungdomsarbetslösheten som begrepp och dryftar problem kring definitionen av begreppen "ung" och "arbetslös". Han gör en jämförelse av hur begreppen i praktiken används i flera europeiska länder. I Europa finns det ingen enhetlig praxis för vilken åldersgrupp som skall räknas som "unga". Dessutom kan olika myndigheter inom ett och samma land använda olika definitioner, vilket komplicerar saken ytterligare. Eftersom praxis och definitionerna varierar avsevärt är det poänglöst att göra kvantitativa jämförelser av ungdomsarbetslöshet i Europa ifall man inte klart preciserar vad man avser med "ung arbetslös".

I sin artikel behandlar Siurala också sambanden mellan arbetslöshet och utbildning respektive arbetslöshet och marginalisering. Vi kan anta att dessa faktorer har samband med varandra, men vill undvika förenklingar av problematiken. För vissa unga kan familjen fungera som en "stötdämpare" mot de känslor arbetslösheten väcker, medan den "i arv" kan ge andra unga en viss inställning till arbetslivet. Arbetslösheten kan alltså för vissa unga vara en normal del av deras framtidsutsikter, medan den för andra kan utgöra en inkörsport till marginalisering. Siurala konstaterar i slutet av sin artikel att ungdomsarbetslösheten borde ses som ett socialt fenomen med många ansikten.

I publikationens andra artikel granskar Ira Malmberg-Heimonen ungdomsarbetslösheten genom att jämföra hur unga i Helsingfors och i övriga delar av landet upplevt arbetslösheten. Hon dryftar hur livsstilen och möjligheterna i en storstad dels försvårar, dels underlättar livet för unga arbetslösa. Med hjälp av en statistisk analys granskar hennes studie bland annat de ungas mentala välmående under arbetslösheten. Det visade sig att unga arbetslösa i Helsingfors hade klart mera psykiska problem än i övriga delar av landet. I Helsingfors hade de unga också varit tvungna att på grund av arbetslösheten avstå från mera än de unga i övriga delar av landet. Livsstilen i en storstad kombinerad med arbetslösheten kan även innebära en större sannolikhet att känna sig ensam och isolerad, vilket kan göra det ännu svårare att hantera sin situation. I slutet av artikeln konstaterar Malmberg-Heimonen att det skulle vara viktigt att mera ingående undersöka hurdana överlevnadsstrategier de unga har i olika boendemiljöer.

I den sista artikeln analyserar Matilda Wrede-Jäntti med hjälp av två uppföljande temaintervjuomgångar vad ett antal unga arbetslösa i Helsingfors tänker och tycker om sin egen situation och vilka deras framtida planer beträffande arbetslivet är. De ungas utsagor relateras också till existerande arbetskraftspolitiska åtgärder. Studien intresserar sig för ungdomarnas syn på sin arbetslöshet och deras val att hantera sin livssituation. I artikeln lyfter Wrede- Jäntti också fram fyra ungdomar och beskriver mer i detalj deras livssituation och val. Resultaten av intervjuerna visar att kategorin "unga arbetslösa" består av ungdomar med mycket olika resurser och preferenser. De unga har olika behov, värderingar och intressen. Den nytta de kan dra av samhällets arbetskraftspolitiska åtgärder varierar därför kraftigt. Wrede-Jäntti önskar betona att gruppen "unga arbetslösa", som de arbetskraftspolitiska åtgärderna riktas till, utgörs av en mycket heterogen samling individer.