Midsommar

idsommar eller Johanne, som man också brukar säga, firas till minne av Johannes Döparen, Jesu kusin, som halshöggs enligt Herodes befallning. Till midsommaren förenas otaliga traditioner och trollkonster, som varierar från ort till ort. Viktigt är att hämta hem bladkvistar och blommor. På midsommaraftonen dekorerades alla rum med lövkvistar. På golvenströddes stadiga löv av asp ellere rönn samt ibland granens årsskott, som gav en  ren doft åt huset.

På båda sidor av dörrer restes unga björkar; i Mellersta och Nordösterbotten kunde man ha i mitten av gårdstunet en midsommargran, en granruska, där bara de översta kvistarna satt kvar. Granen fick stå på gårdstunet t.o.m. följande midsommar. Med alla dessa kvistar och blad ville man garantera en bra boskapslycka. När de hade vissnat, sparade de och gavs åt boskapen att äta antingen på Bertilsdagen, Mickelsdagen, julen eller fastlagen så att boskapen växte och gav en god avkastning. I Helsingfors var spårvagnarna lövprydda och skärgårdsbåtar som körde till holmarna var prydda med midsommarbjörkar.

En viktig del i midsommarfirandet i Svenskfinland är midsommarstången eller majstången. På vissa orten, t.ex. i Nyland hade seden för länge sedan dött ut men den har återuppväckts i samband med umgdomsföreningars tillkomst i början av 1900-talet. På andra orter, t.ex. i Åbolands skärgård lever denna sed sedan urminnes tider. Sedan några år tillbaka står en åländsk midsommarstång i Esplanaden. Midsommarstängerna är olika beroende av orten, men alla liknar en mast av ett segelfartyg och gemensamt för dem är att de är riktigt höga, närmare 30 meter. Åländska midsommarstänger är granna med kransar eller stora hängande lyktor i råändorna. De är dekorerade med pappersremsor i olika färger. I Åbolands skärgård använder man mera blommor direkt från skogen och ängen. Resningen av en Åboländsk midsommarstång börjar dagen före midsommarafton. Stången tas ner, läggs på stöd och rensas på gamla växtrester och snörstumpar. Varje gård ansvarar för någon del av midsommarstången. Någon tar hand om båtarna, någon annan vimpeln, den tredje kanske gubben eller Majan, som står under vimpeln och viftar med armarna. På eftermiddagen på midsommaraftonen kommer alla dessa delar tillbaka lagade och fint målade och sätts på sina platser. Vid samma tid far man efter gräs, som behövs förö rep och löv, som används för skötet. Löv är årsskott av antingen asp eller rönn. Mot aftonen samlas byborna på backen där stången skall stå. Man slår rep av gräset. Kvinor och barn binder "långrev" av snör och blad, män väver sköten av dem mellan rår och när allt är färdigt, reser midsommarstången under unisont sjungande av tillverkare och festpublik. Det är viktigt att få stången rest under natten, annars betyer et olycka. Resandet av midsommarstången är faktiskt midsommaraftonens höjdpunkt. Gammelvärdinnan på Backas gård (f. 1898) i Björkö, Houtskär, berättade mig att folk i forna tider brukade stanna kvar på backen och dansa. "Och så tände man kåckoeldar, vanligen tjärfjördingar eller -ottingar runt midsommarstången på backen, och sen började dansen." Senare var Björkö ungdomsföreningens gård ett mycket populärt dansställe, dit folk kom även från grannkommuner, tills evenemangen blev alltför vilda och man var tvungen att sluta med midsommardansen.

Vanligare än midsommarstänger har varit att tända eldar s.k. kåckoeldar. Dessa har varierats i olika delar av landet. På 1650-talet berättar en värmländsk student vid Åbo akademi, Petrus Gyllenius, i sin dagbok, hur folk på midsommaraftonen samlades vid Kuppis källa, tände äldar, dansade och offrade pengar till källan. Slutligen var myndigheterna tvungna att helt och hållet förbjuda midsommamrfester på Kuppis. Förr i världen valde man platsen, där elden tändes, högt uppe på berget. Där kunde man också dansa kring elden. Sedermera har dssa eldar tänts på stränder, alldeles vid vattenlinjen eller t.o.m. på en för ändamåölet byggd flotta på sjön. Det var eldsfaran som tvingade till detta bruk. I Helsinfors finns en backe, Johannisberget, där ungdomar brukade ha sina lekar på midsommaraftonen. Eldar hade man på stadens många stränder. De var antingen stadens kåckoeldar dit gamla övergivna ekar och alla slags skräp samlades och brändes upp eller olika föreningars eldar i samband med en gemensam midsommarfest. Midsommardansen var väl ungdomens mest populärä evenemang. Dansbanor fanns många, t.ex. på Blåbärslandet.

I Helsingfors har Fölisöns midsommarfest varit den som lockat mest folk till sig. Hela landet kunde delta i Fölisöns midsommarfirande, ty det sändes direkt i radion. I Karuna gamla kyrka vigde man också midsommarens äkta par. Midsommaren var tidigare en populär tidpunkt för sommarbröllop. Numera har situationen förändrats. Många far till landet och det är omöjligt att samla folk till ett midsommarbröllop.

I forna tider hade maten en viktig roll i allt festande. Vid midsommartiden fick man igen färsk mjölk, för korna, som sinat under vintern, hade börjat ge mjölk. Därför var alla mjölkrätter mycket omtyckta. På många ställen i Österbotten ystades midsommarost som kokades så länge att den blev röd. Även alla slags fisk tillhörde midsommarbordet. Numera har de gamla rätterna fått vika undan för färsk potatis, sill och tidiga jordgubbar. Smultron och jordgubbar har alltid varit mycket omtyckta i Helsingfors. Man vet att vid Charlotta Rotkirchs bröllop den 24 juni 1826, alltså på midsommardagen, som mellanrätt serverades smultron med grädde efter kalvsteken men före sparris och fiskrätter. Man kunde också blanda ihop smultron och jordgubbar för att dryga ut räten.

Det ligger någonting magiskt i midsommarnatten. Man trodde att källvatten förändrades till vin för en kort stund. Man såg drakeldar brinna i den ljusa sommarnatten och det märkvärdigaste av allt var, om man såg att ormbunken blommade. Om man fick ett ormbunksfrö till sig, kunde man göra sig osynlig occh samla sig stora skatter. Det är många som inte bryr sig om trollkonster men troget samlar en bukett av sju olika blommor och gömmer den under kudden i hopp att få se sitt hjärtats utvalde. (IS)