idigare var fastlagssöndagen, som inträffar tidigast den 1 februari och senast den 7 mars, en viktig tidpunkt, som betydde att det vars sju veckor till påsken. Den egentliga fastlagen är dock fastlagstisdagen; därefter börjar fastan. Fastedagar var tyrtio, söndagar borträknade, och fastan slutade på den första påsksöndagen. Under fastan fick man inte äta kött, i vissa fall inte heller mjölkrätter. Fastlagstisdagen var alltså den sista dagen, då kött var tillåtet. I sydligare bredgrader brukark man arrangera stora festligheter, karnevaler, som kommer från orden "carne vale" (= kött är tillåtet". Hos oss har man roat sig på ett annat sätt.

Till fastlagen liksom till alla årliga fester anknöts olika seder, trolldomar, föebud och förbud, som märkligt nog framför allt gällde kvonnosysslor, medan männens sysslor anknöts till julen. Till kvinnorna hörde handarbetens råvanor, lin, hampa och ull, boskapsskötsel samt gårdens nyttoväxter, ärter, bönor och rovor.

Det var viktigt att få spinningsarbetena färdiga till fastlagen, då dagarna därefter var så ljusa att de kunde användas till vävning. Under fastlagen fick man inte spinna, annars blev får sjuka, kor skadade sina ben, ormar och flugor plågade, stormen rev tak osv.

De dagliga sysslorna slutades tidigt på eftermiddagen, för man badade bastu i dagsljuset. Man fick inte tala högt i bastun, annars plågades fplk av myggor och andra insekter på sommaren.

Kvällsmaten åt man skymningen. Maten var mycket fet, ju mera fett desto bättre. Man lagade soppa av ärter eller bönor och fläsk eller grisfötter, osyrat, fett bröd bakades och fettkorv stektes. Ju mera fett glänste i fingrarna, desto tjockare blev grisarna och desto mera gav korna mjölk, vilket å sin sida gav mera mat för följande år. Fingrarna slickades inte efter maten, utan fettet fick småningom nötas bort i bruksföremål. Fingerslickaren skar sig med skäran, men den som ätit smör, kunde väl hantera lien.

Kvinnorna klädde sig i en ren, vit särk och andra vita kläder. De kammae flitigt håret för att få långa fibrer i lin och hampa. Barn kunde få lösa fastlagsflätor av långa fibrer. På eftermiddagen började undomens vilda bakåkning. Man skrek och hojtade och önskade för gården längt lin, fin hampa, rovor stora som tallrikar och kålrötter sotra som knuttändor. Flickor åkte med usläppt hår. Ju längre kälken gled, desto längre lin man fick.

I städer åt man kanske mindre fet mat; visserligen var ärtsoppa ett måste liksom även hetvägg dvs. fastlagsbulle med varm mjölk. Till ärtsoppan hörde tidigare även hos oss varm punsch. Jacqueline Jägerhorn berättar att hos Jägerhorns i Helsingfors gavs "Souper à la Fourchette (gaffelsupé) 27. febr. 1830". Före supén åtnjöt herrarna brännvinsbord med ostsmörgåsar, medan damerna fick "The med skorpor af hetväggsbröd". De överblivna bullarna hadet torkats till skorpor. Fastlagsbullar är i dag fyllda med sylt och vispgrädde eller mandelmassa. Tidigare var de enkla bullar med möjligen socker på.

Fastlagens backåkning är fortfarande populär i Helsingfors. Tusentals studenter klädda i sitt läroämnes overall samlas i Brunnsparken för backåkning i de mest fantasifulla kördon, sparkstöttingar, magkälkar, papplådor, soffor eller länstolar på skidor osv. Numera lär det inte längre ropas "långt lin, fin hampa osv.", men lika roligt har man väl fortfarande.

Askonsdagen

Numera har även lutheraner börjat fira askonsdagen, dagen efter fastlagstisdagen. Denna dag är den första fastedagen och dessutom en botdag. Dock inleder de ortodoxa sin fasta redan en vecka före fastlagssöndagen. Hos katoliker och ortodoxa är askonsdagen en sträng abstinensdag dvs. dagen då man verkligen fastar. I katolska kyrkan är alla mellan 14 och 60 år utom sjuka skyldiga att fasta, vilket betyder att man då får åtnjuta bara en måltid och den får inte innehålla kött. En del ortodoxa lämnar helt och hållet bort kött och mjölkprodukter, ibland t.o.m fisk och äter bara svamp, grönsaker osv. En likadan dag är långfredagen. I kyrkor, även i lutherska kyrkor, firas på askonsadagen en askmässa, under vilken församlingsmedlemmarna får ett kors tecknat på pannan med aska. Korset är ett synligt tecken för botgörelsen. Askan får man genom att bränna upp kvistar som man har haft i kyrkan på palmsöndagen.

Kustaa Vilkuna berättar att askonsdagens gamla nam i fornsvenskan är imberdagher eller himberdacher och det har betytt onsdagar under fasteveckorna - varje årstid hade en egen fasta. Ordet har lånats från dess anglosaxiska form ymbrendagas, var ymbrene betyder perion, kretslopp.

Irma Savolainen