gentligen börjar påsktiden på palmsöndagen då barn går från hus till hus med fastlagris d.v.s. vidjor dekorerade med brokiga tyglappar, pappersblommor och fjädrar. Om man enligt en gammal sed ger bort fastlagsris på palmsöndagen, så får man komma tillbaka på påsksöndagen och hämta sin lön, som är karameller, påskägg av choklad eller några slantar. Tyvärr är dagens barn så otåliga att de genast vill ha sina löner. Seden att ge bort påskris är ursprungligen östlig. I katolska länder går man till kyrkan bärande lövrika kvistar för att fira till minne av Jesu ritt till Jerusalem. Dessa kvistar bränns för övrigt före fastans början och askan därav används i askmässan på fastans första dag. I våra nordliga bredgrader har Bibelns palmlöv ersatts med videkissor.

Dymmelveckan, i fornsvenskan dymbilvikan, som börjar på palmsöndagen var en tid, då man inte fick göra något högljutt. T.o.m. klockornas kläppar bands, så att man inte kunde klämta före påsken. Även skratt eller visslande väckte förfasa. I den lutherska kyrkan hålls en gudtjänst varje dag. På detta sätt följs Jesu lidande i s.k. aktredikningar.

En speciell dag under dymmelveckan var skärtorsdag, som hos finnarna blev en dag, då man från gården körde bort en kiira dvs. en ond ande. Man tände en eld som gav mycket rök och försökte därmed fördriva det onda från gården. Genom att köra bort kiiran fick man även ormar och grodor hålla sig utanför gårdstunet. Ordet kiira lär komma från svenskans "skär".

På skärtorsdagen firas en krismamässa i den katolska kyrkan, dock enbart i domkyrkan, där biskopen välsignar krisman dvs. den heliga oljan som sedan används vid dop och de sjukas smörjelse.

Långfredagen var årets sorgligaste dag i ordets alla meningar. Barnen fick inte gå ut och leka. Då måste man vara tyst. Orgeln spelades inte (och fortfarande inte spelas) på långfredagen och kyrkan var klädd i svart. Man åt bara kalla maträtter, mjölk och grädde var börbjudna. Men på vissa ställen ville man bryta "den elaka mannens fasta" och äta köttsoppa, fastän man sen var tvungen att slakta gårdens enda får. Det var helt enkelt fråga om reformationens motpropaganda. Den långa fastan var ju en katolsk och ortodox sed.

I gamla tider fick barnen stryk på lånfredagsmorgonen. De piskades "för säkerhetens skull". Thomas Rajalenius berättar år 1654 om denna dag i sin predikosamling: "Vår förfäder är på denna dag med sina barn och familj, som hemma har hållit hård tukt och övning av gudomlighet där, att de hela dagen från morgon till kväll har hållit dem utan mat och dryck och slagit dem på händerna med ris för att erinra dem om Kristi gisslande."

Påsklördagen är en mellandag, men den hade ställvis ett dåligt rykte. I katolska och ortodoxa länder har man på påslördagen en midnattsmässa som slutar fastan. i vissa ställen brukar därefter man äta en praktsupé med alla slags rätter, framför allt påsklamm, påskbröd, ägg, osv. Natten mot påsldagem jar pcls¨varot em ,agosl matt då häxorna flög till Blåkulla. För att hålla det onda borta tände man påskeldar, framför allt i Österbotten. Samuli Paulaharju berättar, att "på den stora vårfestens mörka natt, då gamla trollgummor smusslade i fähus och flög med djävlar längs och tvärs socknar, lyste tiotals påskeldar på slätten". För påskeldar användes bl.a. gamla tjärtunnor, sprkande enkvistar och halmkärvar. I Sydvästra Finland brukade ungdomen gunga på gårdstunet som täckts med grankvistar. Det betydde att våren egentligen hade kommit.

Trullar eller trollkäringar smög i all tysthet in i grannens fähus och skar hår och hudbitar av kor, får och hästar för att fördärva grannens boskapslycka. Jag minns att ännu så sent som kring år 1950 berättades ofta i tidningar, hur trullar hade skadat boskap under påsknatten.

Irma Savolainen