Sjöfart och fiske är en betydande del av stadens verksamhet och i fråga om strömmingsmarknadstraditionen lär man kunna gå mycket tillbaka i tiden. I många städer och handelsplatser har höstmarknader anordnats i decennier. Det var på marknaden husmödrar anskaffade proviant för vintertiden. Närmast var det fråga om en strömmingstunna eller -fjärding som innehöll en basvara på stadsbornas matbord. En enkel måltid bestod av saltströmming och bröd. Man köpte också kryddfisk, d.v.s. kryddad vassbuk, som hos finare folk tillsammans med bröd, smör och ost var en viktig del i 1800-talets brännvinsbord i Helsingfors, där middagar och supéer inleddes med ett brännvinsbord.

Anders Ramsay, en gammal originell helsingforsbo, som skrev sina memoarer Från barnaår till silverhår, berättar om sin barndoms strömmingsmarknader på 1840-talet: "Hamnen var fylld av fiskarbåtar, där det prutades och smakades från strömmingstunnorna, och de medförde äpplen, potatis och produkter från skärgården, medan på torget stod lass vid lass med lantmannavaror." På 1800-talet såldes kött, smör, mjöl och t.o.m. svagdricka allmänt på torget.

Kyläkirjaston Kuvalehti berättar år 1899: "Den vecka som strömmingsmarknaden varar är vid hamnen som en enda fest. En hel skog av master och segel har uppenbarat sig där och när seglen har bretts ut till tork, är de ståtliga att skåda... Folket i båtarna är för det mesta svenskatalande skärgårdsbor, men det finns också finnar ända från Pyhämaa och Kivimaa vid Bottenvikens stränder. De har större båtar än vanligt och under segeltältet har de stora lass med rörvass, som de har plockat i grunda vassbevuxna vikar och som huvudstadens bekvämlighetsälskande människor fyller sina bolster med. Andra skärgårdsbor bjuder ut stora mängder hemvävda tyger, vantar, yllestrumpor, vilkas styrka mången student känner." Vantar och sockor finns det fortfarande, men rörvassen som bolsterfyllning har väl fallit i glömskan.

Vikter av strömminsmarknader framgår av hamnverkets bokföring. T.ex. år 1931 deltog 68 båtar i strömmingsmarkanden med 411 400 kilo fjällfisk och 8877 kilo kryddfisk. Ett rekordår var 1958, då det fanns sammanlagt 128 båtar och nästan 23 000 kilo kryddfisk. Numera är antalet båtar mycket mindre. Mathushållningen har blivit lättare, slatfisk behövs inte längre, då djupfryskt fisk kan köpas för billig penning i varje butik, där också långa rader av inlagd sill och strömming dekorerar hyllorna. (IS)