et var romarna som flyttade årets början från mars till början av januari och firade den med sina Kalendae-fester. I Norden har nyårsnatten varit synnerligen lämplig för att sia om framtiden. Fortfarande gjuts tenn och man ser där, hurudant det kommande året skall bli. Topelius berättar att han också göt tenn på nyårsaftonen 1833 och fick ett benrangel. Följande år var tennet blankt och glänsande och Topelius sade att han var nöjd ifall förebudet förutspådde en andlig utbildning. En populär spådomslek var också ett lyftande av en kaffekopp eller ett tefat. Föremålet därunder berättade vad det kommande året hade med sig. Ett rött garn betydde glädje, ett svart sorg, en nyckel ett eget hem, en ring ett bröllop o sv. Flickorna brukade kika efter en blivande brudgum ispegeln som sattes mellan två levande ljus. Ett annat sätt var att sätta en slant under kudden; då såg man sin utvalda i sömnen. Trolldomen förknippades utom med äktenskapsförhoppningar även med årets skörd.

Från Esbo vet man, att nyåret kunde tas emot med skjutning. Buller och tumult förknippades med värjning av allslags onda andar. Därifrån lär härstamma vår sed att skjuta nyårsraketer.

I Norden hade nyåret många förebud. En nysning eller en hicka kunde betyda ett dödsfall likaså hammarslag. Om årets första gäst var en man, blev det ett gott år, en kvinna varslade om en olycka. Särskilt gamla kvinnor framkallade olycka; de fick egentligen stanna hemma hela nyåret för att inte förvålla olyckor. En lång man betydde långt lin och god skörd.

Nyårsvisiter var mycket populära i städerna. Det var inte alltid nödvändigt att komma in, det räckte, om man lämnade sitt visitkort i en låda som reserverats för detta ändamål. Topelius var lyckig att man vid den tid, på 1830-talet, i Nykarleby inte hade gått så långt utan att man faktiskt gick på besök. År 1840 berättar han att han själv hade gjort sig skyldig till visitkortsbesök. Ståndpersoner hade ofta en stor bal på nyårsaftonen. Åbostudenten Petrus Gyllenius berättar att han på nyårsdagen 1656 var i Vichtis kyrka. Därifrån kom många adliga till majorens gård, ty majoren hade ett julgästabud, där man drack or roade sig. Följande gästabud stod i tur på trettondagsaftonen. Därom berättar Petrus Gyllenius: "Och där var liksom oftast främmande folk, både adligt och annat, som enligt ortens bruk drack mycket."

Trettondagen var den sista stora julhelgen, men i Norden har man inte utom ståndpersoners baler haft ett sådant festrus som i Södra Europa, där barnen får sina julklappar på trettondagen. I Italien är det häxan Befana som kommer med julklapparna, i Spanien är det de tre visa männen, tre konungar, som kommer med sina gåvor. I Finland fick barnen röva bort karameller och andra sötsaker just på trettondagen. Knutsdagen tog julen definitivt med sig. De sista klunkarna av öl och brännvin dracks upp, brödet i brödhögen åts upp. Barn klädda som knuthäxor gick ännu runt och tiggde de sista läckerheterna, och sedan var julen oåterkalleligen förbi.

Irma Savolainen